söndag 29 mars 2015

Diplomati är inte tonårspolitik

(Mao möter Kissinger)

Det börjar bli riktigt larvigt nu. Medierapporteringen och mediehanteringen kring det uppsagda avtalet med Saudiarabien. På alla plan.

Det är självklart att Saudiarabien är en diktatur. En vidrig sådan. Men det betyder inte att Sverige inte ska ha diplomatiska relationer med landet och söka influera det. För även diktaturer tjänar på relationer med omvärlden och kan på sikt utvecklas och moderniseras.

Men om någon skulle ha invändningar ställ frågan vem som har tjänat på USAs blockad av Kuba: Demokratin eller familjen Castro?  

Sverige har haft en ambassadör i Saudiarabien sedan landet grundades, och landet har, tro det eller ej, utvecklats till det bättre och är inte samma land som det var på 1950-talet. Det är också någonting som alla som bemödar sig att läsa någon form av historia vet om.

Att försöka dra paralleller till Kina eller Sovjetunionen är dessutom illa genomtänkt och historielöst. 

Likaså att dra in Per Ahlmark och hans syn på diktaturer. När Ahlmark var vice statsminister i regeringen Fälldin ändrades inga av Sveriges relationer till bland annat diverse suspekta regimer i tredje världen.

Per Ahlmark skriver inte heller något om detta i sina memoarer. Men varför skulle han göra det? Det är svårt att svara för något som rimmar dåligt med ens image och önskade eftermäle.

När det gäller Kina och Sovjet kan man också fråga sig vad som verkligen hjälper: Att stänga alla gränser och posera eller söka kontakt och arbeta för förändring? I historieskrivningen är det ett vedertaget faktum att USAs närmande till Kina var verkningsfullt i det att Sovjetunionen försvagades. När utrikesminister Henry Kissinger och president Richard Nixon på 1970-talet hade gjort grovjobbet kunde Reaganadministrationen på 1980-talet skörda frukterna när det Sovjetiska systemet började krackelera inifrån.  

Förändring tar dock tid, och det är ingenting som fixas på twitter.

Slutligen en tanke: När kinesiska kommunistpartiet 1989 slog ned mot dissidenter räddades några av dessa till USA. Det handlade om vanlig exil. Återigen var det Henry Kissinger som spelade roll som medlare bakom scenen. För en dissident föreslog Kissinger dessutom att denne först skulle fly till Sverige och sedan vidare till USA.


Ett liknande scenario kanske hade kunnat hända bloggare Raif Badawi. Om Wallström verkligen ansett att man skulle rädda honom, och inte bara söka få applåder på Aftonbladets ledarsida.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar