lördag 13 juni 2015

Baltikum är dagens Falklandsöarna



(Royal Marines reser den brittiska flaggan över det befriade San Carlos på Falklandsöarna)

I morgon är det 33 år sedan argentinska armén kapitulerade för en brittisk undsättningsstyrka i Stanley på Falklandsöarna utanför Argentina. Ögruppen som hade varit brittisk sedan 1800-talet var ett ständigt mål för argentinsk aggression, och detta trots att öborna själva ville vara britter. När sedan den argentinske militärdiktatorn general Leopoldo Galtieri hade problem på hemmaplanen ansåg han att invasion var det bästa sättet att vända opinionen.

Invasionen genomfördes den 2 april 1982 och argumentet som framfördes känns igen idag. Lite tillspetsat handlade det om ”kolonialism, imperialism och Storbritanniens skuld”. Men militärjuntan i Buenos Aires hade inte räknat med att Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher ej skulle låta sig hunsas.

När hon fick nyheten om invasionen var hon på en officiell mottagning och chefen för brittiska flottan, amiral Sir Henry Leach, erbjöd sig direkt att skicka en undsättningsstyrka. Den skickades också iväg och kom att utkämpa några av de tuffaste striderna brittiska flottan och armén upplevt sedan andra världskriget. Men den bild som senare har satts var att det var en professionell elitstyrka som slogs mot oskyldiga argentinska värnpliktiga. Det stämmer inte, och det var faktiskt flera brittiska skepp som sänktes av argentinskt flyg.

Invånarna på Falklandsöarna vill än idag förbli britter, men Buenos Aires har inte gett upp kampen och fortfarande hörs talepunkter som ”kolonial skuld”. Det är därför som det är viktigt att inte glömma Falklandskriget.

En stats yttersta ansvar är att skydda sina medborgare och en modern parallell kan vara våra baltiska grannländer som av fredshetsarna i Sverige anklagas för att provocera Putin. Men de provocerar lika lite som invånarna på Falklandsöarna.   


(David Lindén) 

1 kommentar:

  1. Nja, fotsoldaterna var till stor del värnpliktiga, som dessutom fick usel support och var utsvultna när britterna anlände. Men de argentinska flygarna var yrkesmilitärer, kaxiga machomän som hellre anföll jagare för sportens skull, än underhållsfartyg och trupptransporter där det skulle vållat britterna större skada.

    På båda sidor har fler dött av PTSD-relaterade problem efter hemkomsten, än vad som stupade i själva kriget, trots att det var ett ganska blodigt krig

    SvaraRadera