torsdag 31 december 2015

Grattis budgeten!


(Statsbudgetens upphovsman fick 1936 ett eget frimärke.)

Det är dags att gratulera den svenska stadsbudgeten på födelsedagen. 

En hållbar, noggrann och nödvändig fyrahundraåring som under seklerna både har misshandlats och töjts, men alltid visat sig hållbar och i slutändan återuppstått. I dag är det också svårt att tänka bort en statsbudget. Det är därför viktigt att minnas varför den fortfarande fyller samma syfte som när de introducerades.

Sveriges äldsta heltäckande statsbudgetar var beräkningar över inkomster och utgifter som gjordes av kung Gustav II Adolfs rikskansler Axel Oxenstierna och kan dateras till åren 1615 – 1616. Landet hade precis slutit fred med Danmark och var tvunget att köpa tillbaka gränsfästningen Älvsborg för en miljon daler silvermynt. ”Älvsborgs lösen” skulle betalas genom att kronan tog ut extraskatter, men stora summor försvann innan de togs till Stockholm för att betalas till Danmark. 

År 1616 var läget så pass allvarligt att Gustav Adolf såg sig tvungen att betala in sitt eget bordssilver för att föregå med gott exempel.   

Oxenstierna såg därför ett behov av att strukturera inkomster och utgifter för att se till att ingenting förskingrades. Dessutom gällde det att se till att också andra utgiftsposter betalades. Främst gällde det försvaret då ”alla våra grannländer är våra fiender” för att citera en rapport som Oxenstierna skrev ett par år tidigare. Men det gällde även att förklara att kungen inte kunde styra – och känna till allt. Trots att han var utsedd av Gud. 

Bruket av budgetar förklarade kanslern därför med att: ”Kongen i egen person icke allt allena kan och förmå uträtta, därföre är av nöden, att en viss disposition och förordning göres”.   

Förvisso är inte Sverige samma land som det var på Gustav II Adolfs tid, men principen om att göra ”en viss disposition och förordning” har visat sig vara ett tidlöst framgångsrecept. Det gäller att planera inkomster och utgifter samt att vara medveten om att nästa kris ständigt lurar runt hörnet. Om man har koll på sina pengar har man också koll på sin makt och kan därför göra bra val när det gäller att hantera kriser. En regel som både privatpersoner och nationalstater kan dra nytta av.


Tyvärr verkar det som vi idag håller på att överge denna regel och de lärdomar som man lärde sig av den senaste stora krisen på 1990-talet. Att låna för att panikartat möta en stor flyktingström som kvalificerade bedömare varnade för redan för flera år sedan är inte klok politik. Om Axel Oxenstierna levt idag hade han troligtvis bekymrat skakat på huvudet och kallat ansvariga politiker för ”trappedragare” eller någon annan 1600-tals förolämpning. Det bästa man kan göra för att fira att Sverige haft stadsbudgetar i fyrahundra år är därför att år 2016 ställa krav på att folkvalda makthavare ska vara noggranna och faktiskt kosta på sig att göra ”en viss disposition och förordning”. Man bör också kräva att de slutar använda slitna klyschor som att ”vi kunde ingenting veta”.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar